När Jessica fick diagnosen adhd blev jag både varm och kall. Varm för att jag kände att jag älskade henne mer än någonsin, och kall för att jag förstod att hon skulle få ett svårt liv, utan
nära mänskliga kontakter. Jag hade ju sett fram mot ett aktivt liv för både mig och Jessica. Vi hade ju så mycket att se fram emot, hon och jag. Det svåra och det enkla. Aldrig möts de två motsatserna så tydligt som i sådana här livsavgörande ögonblick. Jessica skulle aldrig bli statsminister, det förstod jag. Men hur skulle hennes vardag se ut? Skulle hon klara att flytta hemifrån? Var det jag som skulle bli den som hade veven och höll igång maskineriet ända fram till graven?
Ensam är inte stark
Som ensamstående mor fick jag mycket stöd av mina föräldrar och Jessicas pappa, efter att läkarna fastställt diagnosen. Urban och Jag beslöt oss för att skiljas på grund av att vi hade så olika livsstil. Urban är sjöman och seglar på de sju haven. Men Jessicas sjukdom gjorde att vi kom varandra närmare igen. Jag uppskattar hans bidrag till hushållsekonomin. Särskilt nu när jag inte kan arbeta heltid utan är hemma med Jessica. När jag inredde Jessicas rum var jag noga med att inredningen skulle passa ett bokstavsbarn. En plansch med Snövit och de sju dvärgarna som hon känner till från Kalla Ankas julafton, hängde jag upp på väggen.
Det går att leva med adhd
Lyckligtvis finns det utmärkta mediciner som Concerta, som bidrar till att bromsa sjukdomen. Hundratals svenska barn har fått ett bättre liv tack vare denna medicin som innehåller ämnet metylfenidat. Däremot bör man dosera med försiktighet eftersom hjärnans utveckling kan påverkas. Med tanke på de medicinska framstegen som görs angående ADHD så kan det mycket väl bli så att jag får barnbarn en dag. Jag försöker ge Jessica det jag kan och fungera som en bromskloss för henne när hon blir överaktiv. Jag har valt rosa och grön färg i Jessicas rum, eftersom dessa färger har en lugnande verkan.